Till Farmor
Det är konstigt det där. Att ena sekunden finns hon där och den andra är hon borta. Hon finns inte mer, det är för mig inte rikitigt möjligt att förstå. Jag pratade med Agneta, min faster, klockan halv elva på morgonen, då hade hon fått ett epileptiskt anfall, jag blev lite ledsen, men tänkte sen inte mer på det.
När mamma kommer hem med mat från donken blir jag glad, har inte ätit något på hela dagen och hugger in på hamburgaren. Hon ber mig sätta mig ner och hon tar min hand. Jag ser genast på henne att något är fel. Jag frågar om de har haft det bra ute med båten. Hon svarar att ja, det hade dem. Fast idag var inte lika rolig. Farmor hade dött.
När jag fick höra de orden så bara vände det sig i magen på mig. Jag tappade aptiten helt. Jag hatar att gråta inför min mamma, så jag försökte samla mig och jag pressade ihop läpparna. Klämde fram ett "okej, hur är det med pappa?" innan jag kände tårarna strömma nerför kinderna. Fick höra att det var nog en lättnad för honom och att han var på hemmet nu.
Det var en lättnad för alla att hon änterligen fått somna in. Ingen mådde bra av att se henne lida så mycket som hon gjorde. Även om det gör fruktansvärt ont så kommer allting kännas bättre om några veckor. Man måste bara låta det sjunka in, ta till sig det, bearbeta det och acceptera det. Även om det är svårt.
Tänk er själva, en långsam och plågsam död. Att glömma allt som någonsin betytt något, att glömma sitt liv, allt man älskat. Att tro, på riktigt, att ens son egentligen är ens man. Att tro, att man aldrig har träffat sitt barnbarn, fast man sågs bara veckan innan. Att tro, att ens man lever, trots att han varit död i flera år. Att glömma hur man äter. Att glömma hur man pratar. Att glömma hur man andas. Att glömma hur man älskar. Att glömma allt man någonsin levt för. Att känna tomhet, hemlängtan och rädsla. Vet ni hur det känns? Det visste min farmor.
Hon var en underbar männsika. Jag kommer fortfarande ihåg vägen till hennes och farfars lägenhet i Täby. Jag kommer ihåg exakt hur det såg ut. Jag kommer till och med ihåg hennes och farfars lukt. Det var varmt och tryggt hos dem. De var roliga tillsammans, kärleken strålade om dem, trots att de varit tillsammans hela livet. Jag älskade att vara hos dem. Och när farfar blev sjuk så åkte jag och pappa alltid dit på torsdagarna, lagade pannkakor med henne och åt middag. Hon berättade historier för mig, om sin barndom. Jag älskade att lyssna på hennes berättelser och kolla på alla hennes gamla fotografier. Hon var så full av kärlek, hon sa aldrig ett elakt ord om någon. Det är henne jag är mest lik tror jag. Hon var vacker, omtänksam och snäll. Hon såg ut som en fotomodell när hon var ung. Jag ska försöka hitta ett foto på henne så hela världen kan få se vilken vaker människa hon var.
Jag har inte träffat henne på många år. Har inte stått ut med tanken på att hon inte visste vem jag var. Jag fick inte ta farväl. Jag ångrar nu att jag aldrig hälsade på henne.
Jag älskar dig farmor. Vila i Frid ♥
Puss
