Bara så länge det finns stjärnor över oss

Jag känner mig så ensam, så fruktansvärt ensam. jag är inte det, men jag känner mig som det. Jag pratade precis med Ebba, hon och Veronika höll på att göra fruktsallad, de är inte ensama. Men det är jag, ensam i ett stort kallt rum.

Jag vill ha en kram, en stor famn att ba krypa in i, och stanna där. Jag vill ha din famn, jag vill ha dig här. Jag vill att du ska hålla om mig, tala om för mig hur mycket du tycker om mig, tala om för mig att jag är ditt allt. Kan jag bara få känna lite kärlek och ömhet, som inte är från mina vänner? Inte för att jag inte älskar er, men för att jag vill ha något mer.

Det svider, det skär och det hugger i kroppen när jag ser två människor hålla handen eller kyssa varandra. Jag vill också ha det så, varför kan jag inte få ha det så? Vad gör jag för fel? :( Min längtan brinner så fruktansvärt starkt, så här starkt har jag aldrig tidigare känt för det här. Förut har jag aldrig brytt mig så mycket, har tänkt att visst det vore mysigt, men att jag överlever ändå. Men nu orkar jag inte mer, jag vill ha en famn, alltid tillgänglig, att krypa in i.