Bara så länge det finns stjärnor över oss

Igår var jag ute och red i EN TIMME i spöregnet på en häst som jag inte ens behövde rida på, jag red helt frivilligt, även fast det isregnade. Förstår ni hur mycket och gärna jag vill rida då? Det är sjukt vilken vilja jag har, jag är väldigt förvånad över mig själv. Att efter nästan år utan en egen häst att rida på, att jag fortfarande har kvar intresset. Det här året har verkligen satt mitt intresse på prov, helt sjukt. Men jag har verkligen lärt mig såå mycket det här året, jag har ridit ett tiotal olika hästar under året och det har gjort mig till en tusen gånger bättre ryttare. Och det är ju positivt! Som häromdagen när jag red både Ettan, Copper och sen tränade för Fredrik på Camelia. Då kände jag verklige hur himla roligt jag tyckte det var! Jag saknar det verkligen, att bara kunna gå ner till stallet och rida som jag vill. Det är ingen självklarhet för mig längre. Men det är inte förän nu som jag har insett hur ridningen är en väldigt stor del av mitt liv. Jag har ridit sen jag var sex år, det är elva år det, lång tid! Utan ridningen det här året har jag inte kunnat prestera lika bra på något plan som jag brukar kunna göra. Så nu är det klargjort, jag behöver ridningen för att må bra!