Bara så länge det finns stjärnor över oss

I fredags kolla jag på Humorgalan på tv4, en gala tillägnad Unicef, som kämpar för varenda unge. Bland andra så var Andreas Lundstedt och Mikael Persbrandt som reportrar. Andreas hade besökt Zambia (tror jag det var) där ungefär hälften av hela befolkningen är sjuka i AIDS. Andreas själv har också AIDS, men han bor i Sverige och kan få all den vård ch medecin som han behöver, han kan leva med sjukdomen, men det kan inte dessa människor bara för att de råkar bo i fattigt land. Vad har de för förutsättningar egentligen? Inga. Andreas satt i en liten hydda och pratade med en kille vars föräldrar hade dött i AIDS några år tidigare. Pojken grät när han berättade och Andreas grät och jag grät, tårarna sprutade. När jag såg alla inslag från dessa länder så bestämde jag mig. Jag tog upp telefonen och skickade iväg ett sms så numer är jag världsförälder. Jag får 1050 kr i månaden och numer kommer 100 kr gå till Unicef. Det känns väldigt bra, även om det svider lite att ha hundra kronor mindre så behöver inte jag dem pengarna. Dessa barn behöver dem för sin överlevnad, jag "behöver" dem kanske till en bio. Det kan jag faktiskt skippa. Så nu uppmanar jag er alla till att bli världsföräldrar. Ni behöver inte era hundra kronor! Ni har råd att ge bort dem, jag LOVAR! Nu tänker jag ge er dåligt samvete för jag kan inte förstå varför jag inte har blivit världsförälder förän nu...

Sen måste jag bara säga att världen är en SJUK plats, på ena sidan jorden lever människorna i överflöd. Då tänker jag mest på de stora kändisarna, de kan köpa en hel klädkollektion per dag och de behöver aldrig oroa sig för pengar. Det jag inte kan förstå är varför de inte ger bort miljoner till fokl som verkligen behöver pengarna? Det är ju så egoistiskt så det inte är sant! Och att folk svälter sig själva för att följa ett jävla skönhetsideal? När 158 miljoner barn i världen svälter, är döende, inte har några föräldrar eller lever på gatorna i ett krigsdrabbat Afghanistan. Usch jag blir så himla arg.