Bara så länge det finns stjärnor över oss

Det är fredag, min hjärna vill inte samarbeta och jag har köpt en klocka som talar ut i tomma intet i tid och otid. Eller den vill berätta vad tiden är, men jag vill inte veta. Därför blir det otid. jag har en veteskaplig rapport att skriva och ändå hamnar mitt fokus någon helt annanstans, här för tillfället. Jag är som en groda utan ben. Tur att kvällen och helgen väntar med bara roliga saker! Jag lyssnar mer än gärna på "Jag vet vilken dy hon varit i", gärna om och om igen. På samma plats får jag rysningar om och om igen. Vackra Håkan som tar i som om det är det sista han gör här i livet. Om exakt två månader står jag där igen, med hjärtat slåendes för bara stunden och känslan av sambatrummorna i bröstet.





600 kg kärlek