Bara så länge det finns stjärnor över oss

Jag är bara så lycklig. Konstant lyckorus, jag skrattar, studsar runt, gråter och är allmänt irriterande. Lovisa gör narr av mig, alla hänger på och jag skrattar så jag gråter. Jag fikar alldeles för mycket. Jag är alldeles för galen. Jag längtar för mycket och jag längtar för lite. Jag saknar för mycket. Jag nördar för mycket. Jag älskar för mycket. Nej, jag lever, för första gången på månader så lever jag. Jag känner att jag lever, jag har fått en kraftig knuff i rätt riktning. Jag hör trummor och gitarrer i fjärran och jag är på väg dit! Jag tänker inte sluta drömma on det ljuva livet. Även om allt är falskt och bedrägeri så stuntar jag i det. Vad skulle jag annars göra?