Bara så länge det finns stjärnor över oss

Sitter på jobbet och tycker synd om mig själv. Min arm vill inte vara med längre utan vill hellre hänga och göra ingenting, så fort jag försöker göra något så skriker den i protester. Inte så fördelaktigt i ett fysiskt jobb... Imorns ska det beställas biljetter till Yran, finally! Några dagar i tält, alkohol, värme och ljus musik, längtan är stark! Nej, nu ska jag försöka ta tag i mitt liv och gå ut och tömma soporna för att sedan knega på tills klockan slår kvart över sju så jag äntligen får drulla hem till sängen som öppnar sin stora famn och väntar till jag kommer. Tihi.