Bara så länge det finns stjärnor över oss

Just nu ringer Lovisa mig från Ullevi för att han spelar Land of hope and dreams. Den spelade han igår och jag var så ledsen över det men  herregud så bra det var. Jag ryser så fort jag tänker tillbaka på det. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag var där ikväll igen, trots regnkaos och kyla. Det hade spelat noll roll när man står på Ullevi med 66000 andra.

.

Det är helt sjukt vad musik kan göra med mig. Riktigt bra musik. Musik som berättar sagor och berättelser, om saker som hänt, som händer eller kommer hända. Musik som får mig att bli fylld med värme och kärlek. Musik som får mig att glömma verkligheten för ett tag, som får mig att nästan sväva utanför min kropp. Jag vet inte hur jag ska förklara, men många vet nog vad jag dillar om. När man blir helt euforisk och lycklig av toner och ord, jag förstår det inte. Och att man kan känna samhörighet med så många människor, där står jag med massa människor omkring mig som jag inte känner och aldrig kommer lära känna, men en sak har vi gemensamt och det är kärleken till musiken vi lyssnar på. Det är en fantastisk känsla som varar i några timmar och som sen följs av en sådan fruktansvärt tomhet. Jag har gått runt hela dagen och varit riktigt ledsen, gråtit en massa och bara känt mig nere. Men musik väcker mycket tankar och känslor inom mig, och ni som känner mig, det är inget konstigt.

.

Jag skriver nog mer om de känslorna när jag smält dem lite, det är fortfarande lite för nära. Jag blir såhär påverkad av musik, så när musiken dör ut så vet jag inte vart jag ska ta vägen för jag får ett enormt hål i bröstet. Nu tycker säkert många att jag är fånig, men så är det. Jag är bara så lycklig, så lycklig att jag är ledsen, ungefär. Det är ett sätt att förklara det. Herregud så djupt. Nu ska jag sova så blir det mer djupskrivande imorgon. ♥