Bara så länge det finns stjärnor över oss

Att få sitta på en brygga och se på soluppgången tillsammans med fina vänner var magiskt. Så magiskt att jag satt som ett fån och log mitt största leende i säkert en timme. Det var så vackert att det inte ens går att beskriva.

För Håkan som spelas på högsta volym, för Tjejen som kastar av sig kläderna för att göra bomben rakt ner i Mälarens bruna vatten, för en väns kyss på kinden.

Det är stunder som den som jag undrat om ens finns någon ondska i världen? När allting bara är så vackert.

Behöver något att längta till. Behöver något som händer. Klarar inte av att trampa vatten. Klarar inte av att tiden står still. Jag vill bara tillbaka till Håkan och Göteborg och mina älskade. Såhär blir jag alltid efter euforiska urladdningar och jag hatar det, ta mig till kärlek ta mig till dans!! Ge mig nått som tar mig någonstans.

Jag vet knappt vad jag ska skriva, kanske egentligen borde låta bli. Efter den här helgen är jag så full av kärlek och lycka så det inte ens går att beskriva. Jag har skrattat så jag fått huvudvärk, gråtit så jag skakat, hoppat omkring, varit trött, varit lycklig.

Det är konstigt vad musik gör med mig. Jag lämnar Göteborg uppfylld av hopp. Hopp om att allting löser sig, allting ordnar sig. Jag tänker välja min väg och gå den så får alla andra tycka vad de tycker. Ingen kan komma åt mig.

Tack Håkan. Tack mina fantastiska vänner. Tack för att jag fick leva på riktigt i några dagar.

Det är något magiskt med att gå hem i gryningen till fågelkvitter i bara skjorta för att sen äta potatissallad direkt ur burken och dricka oboy till. Fina sommar, fina liv, fina vänner. Älskart.