Bara så länge det finns stjärnor över oss

Ja, vad ska man säga. Jag mår bra! Igår och idag har jag mått riktigt bra, jag tror jag vet anledningen till det. Jag har träffat mina älskade vänner båda dagarna. Ni är för fan som knark, jag mår inte bra utan er, så är det bara. Igårkväll sitter jag i Ebbas nya fina rum, med ett paket glass i knät, Eva Cassidys "Fields of gold" spelandes på stereon, under en filt med två av mina bästa vänner. Kan det bli bättre? Nej, det kan det inte, för då fick jag en sådan där riktig må-bra känsla i hela kroppen. Alla jobbiga tankar som annars rusar i mitt huvud var som bortblåsta och jag bara njöt av stunden.

Att sedan nästan somna med benen vilandes i deras knä och av att Veronika drar med fingrarna över mitt ben och Somewhere Over The Rainbow spelas i bakgrunden, det är det bästa som finns. Då kände jag att de här människorna bryr sig faktiskt om mig, de är inte med mig bara för att vara snälla eller så, utan de tycker om mig och jag vet att de ställer upp för mig i alla väder och de vet att jag gör likadant för dem. Jag förundras varje gång jag tänker på det hur nära vi kommit varandra, allihop, då syftar jag inte bara på oss tre, utan oss alla, på så kort tid och hur mycket ni betyder för mig. Ni är riktigt bra för mig. Nu när jag vet hur det är att ha er så skulle jag inte klara mgi utan er, troligtvis inte.

Jag älskar er, tack som fan för att ni finns i mitt liv och tack för att ni är ni!

"Walking with a friend in the dark is better than walking alone in the light."

Förlåt för långt inlägg igen, men jag var tvungen <3

Ja, vad ska man säga. Jag mår bra! Igår och idag har jag mått riktigt bra, jag tror jag vet anledningen till det. Jag har träffat mina älskade vänner båda dagarna. Ni är för fan som knark, jag mår inte bra utan er, så är det bara. Igårkväll sitter jag i Ebbas nya fina rum, med ett paket glass i knät, Eva Cassidys "Fields of gold" spelandes på stereon, under en filt med två av mina bästa vänner. Kan det bli bättre? Nej, det kan det inte, för då fick jag en sådan där riktig må-bra känsla i hela kroppen. Alla jobbiga tankar som annars rusar i mitt huvud var som bortblåsta och jag bara njöt av stunden.

Att sedan nästan somna med benen vilandes i deras knä och av att Veronika drar med fingrarna över mitt ben och Somewhere Over The Rainbow spelas i bakgrunden, det är det bästa som finns. Då kände jag att de här människorna bryr sig faktiskt om mig, de är inte med mig bara för att vara snälla eller så, utan de tycker om mig och jag vet att de ställer upp för mig i alla väder och de vet att jag gör likadant för dem. Jag förundras varje gång jag tänker på det hur nära vi kommit varandra, allihop, då syftar jag inte bara på oss tre, utan oss alla, på så kort tid och hur mycket ni betyder för mig. Ni är riktigt bra för mig. Nu när jag vet hur det är att ha er så skulle jag inte klara mgi utan er, troligtvis inte.

Jag älskar er, tack som fan för att ni finns i mitt liv och tack för att ni är ni!

"Walking with a friend in the dark is better than walking alone in the light."

Förlåt för långt inlägg igen, men jag var tvungen <3

Ungefär så liksom...
Jag är inte sur, först blev jag det, men nu är jag inte det när vi pratat lite om det. Men jag ska inte förneka att jag blev grymt sårad först. Jag vill heller inte stå ivägen för dig eller vara en anledning till att du mår dåligt. Jag vet att du vet allt det här redan men jag vill bara skriva lite ändå.

Jag har ju faktiskt bara mig själv att skylla, det är ju bara mitt fel att det blev som det blev mellan oss. Hade jag bara tvingat mig själv så hade allting varit annorlunda nu.., Men nu är det som det är och ingen idé att fundera på det som varit. Gillar du verkligen honom så vill jag som sagt inte vara anledningen till att ni inte kan vara tillsammans. Men jag vet
liksom inte om alla mina känslor är borta ännu, eftersom jag reagerar så starkt som jag gör.

Ingen idé att gå runt och vara sur eller deppig heller, det är bättre att prata om det. Vilket vi har gjort och ska göra ännu mer. Jag ska verkligen försöka nu, inte bara klaga över allting utan verkligen försöka göra något åt saken. Inget blir bättre av att jag sitter och gnäller över mig själv eller tycker synd om mig själv. Det är fan inte ett dugg synd om mig egentligen, allt är ju bara mitt eget fel. Det är bara jag som står ivägen för mig själv. Men nu jävlar, se upp världen för här kommer jag!