Bara så länge det finns stjärnor över oss

Fly från verkligheten en liten stund. Slut ögonen och fly till den plats som är bäst, där du här hemma. Där allt är stilla och lugnt. Där allt är som du vill. Där du är lycklig och känner dig trygg.

*Bomkraschslabang*

Nej. Tillbaka till verkligeheten. Plugg och en stänk ångest vänter. Uppkörning och prov nästa vecka. Bara jag klarar det, annars dör jag.

I somras fick vi göra en liten lek med "nya klassen" som innebar att vi skulle kasta omkring tennisbollar mellan oss i klassrummet. Efter ett tag kastar vår lärare in ett ägg i leken, vilket förstås går sönder på en gång. Det ägget symboliserar våra datorer, när de går sönder. Då krashar allt, hela leken förstörs. Så är det nu. jag kan inte göra någonting för datorerna strejkar. Jag är den enda, men jag kan inte spara, kan inte öppna Power Points:s, jag kan inte kopiera och klistra in och titt som tätt loggas jag ut. Inte jättekul att inte kunna spara när jag redan är superstressad över allting och därmed inte kan göra någonting. Hemskt.
.
Och igår krashade min dator hemma också! Som tur var startade den igen efter några tiotal panikminuter. Jag började gråta. Där fanns alla mina filer, flera dagars arbete. det är ju sjuk egentlgen att man är så beroende av elektronik nu för tiden. Det var ju bättre på den tiden man använde block och penna. Jag kanske ska börja förespråka för det.
.
nej nu ska jag gå hem i regnet, gråta lite och reflektera över dagen.

Visst låter det underbart?

Vad vill alla mig? Vad är det som krävs av allting? Jag ska plugga svenska x 2, uppdrag x 2, matte, engelska, geografi och dessutom få MVG på allt. Utöver detta sja jag vara social, trevlig, glad och gärna prata mycket. Plus att jag ska plugga körkortsteori och köra bil ett par gånger i veckan. Jag ska även prestera på tävlingsbanorna, jag ska sköta min häst som mitt barn och gärna rida någon gång också.

Jag har blivit fruktansvärt lat den senaste tiden. Negatvi stress? Jag gillar det inte, får liksom inte mycket gjort. När jag väl satt mig i eller lagt mig i sängen så kommer jag inte upp. Arbetet bygger upp sig på hög, borde göra något åt det. Men jag orkar inte. Underbar musik lockar mer. Vad skulle vi göra utan musiken? Tror vi skulle bli tomma skal utan den.

Just nu är svenskt väldigt fint. Håkan är fin. Kent är fin. Larsa är fin. Det mesta är bra nu, det är så. Idag fick jag hem Håkan  - Live på P&L -09. Jag sitter ensam i min soffa, ler, gråter, får gåshud. Han är så förbaskat fin och bra. Han pratar göteborska. Han säger bra saker, som får mig att gråta och skratta.

Sista dagen på lovet borde spenderas till att göra nåot bra. Jag har spenderat den i soffan och i sängen. Hela dagen har jag legat still. Därför att så fort jag reser mig snurrar rummet runt mig och hjärnan vill tränga ut genom pannbenet. Ungefär. Visst låter det kul? Samtidigt som jag är otroligt rastlös och bara vill dansa och lyssna på Håkan. Jobbig kombination.

Ögonen rinner, är igensvullna och röda. Näsan ömmar, rinner den också och är söndersnuten. Halsen river och hostar. Jag h a t a r att vara sjuk. Jag hatar att känna mig som en stor äcklig slemklump och inte ens kunna se ordentligt för ögonen vill vara stängda.
.
Tyck synd om mig!

Nu åker jag till sydligare breddgrader. För att få andas, hämta andan. Bara få vara, sova, skratta och njuta. Där kan jag glömma allt skit, stress och problem. Jag kan inte bry mig, jag är för långt bort. Det kan knappt bli bättre. Plus att jag haft två underbara dagar med bästa E & V, hur ska jag klara mig utan er i nästan fem dagar? Tur att jag inte kommer vara ensam . . .

Nu är det lov. Känns mest bara konstigt att inte gå till skolan, men väldigt skönt också. Förstås. Men jag tror jag är pluggskadad. Vet inte vad jag ska göra, är liksom för rastlös och stressad för att göra ingenting. Mina fingrar vill skriva, min hjärna vill jobba. Det kommer krävas mer än en vecka för mig att varva ner. Men att åka ner till Söderköping några dagar kan nog påskynda processen. Längtar. Och jag saknar redan mina bästa korvar ♥