Känner mig funnen igen
Jobbar ihjäl mig lite smått, men man ska inte klaga, inte när det ändå är så fantastiskt roligt! Mycket som händer överallt nu och jag hinner inte med mig själv för fem öre, men va fasiken, jag är så lycklig ändå som man kan bli. Älska livet!
Ocharmig fyllebild
Två 11-timmars pass på rad med bara två timmars sömn emellan känns i benen kan jag säga, och fötterna. Aj. Men det är roligt och jag klagar inte! Jag skrattar ju så jag gråter varenda dag och det är därför jag orkar. Nu är jag helt slut som artist, och jag ska korka upp en Ben&Jerry's och ladda om inför morgondagen som bjuder på tävling i Aspvik och sen utgång med alla mina bästa! Som jag längtar!
.
.
När man är som mest vilsen, är man som närmast att bli funnen.
Tankspridd
Ibland kan man plötsligt inse vad vissa människor betyder för en och hur mycket man saknar dem. Jag är så rädd att jag ska förlora människor som står mig nära. Idag fick jag veta att en av mina bästa vänner kommer vara utomlands ett halvår, jag kan inte vara gladare för hennes skull och jag kommer inte förlora henne, det vet jag, men hur ska det gå? Utan henne ett halvår. Låter som en evighet.
.
Jag tänker just nu på det där Lars Winnerbäck berättade om ensamhet, man måste lära sig att älska den. Allting tar nämligen slut, jag vet inte om det är ord av en pessemist eller en realist men han har en poäng. Ibland kan jag älska ensamheten, men allt som oftast slutar det i ångest för jag är ingen ensamvarg. Jag älskar mina vänner och jag älskar att bara vara i närheten av människor, vi behöver inte prata men bara känna närvaron av någon annan.
.
Superflummigt inlägg, men det är mycket tankar som snurrar. Nu ska jag sova, ny dag imorgon.
.
Håkan är jättesaknad.
Jag börjar få lite smått panik över vad tusan jag ska göra med mitt liv. Jag vet att jag inte borde känna så och att jag fortfarande är ung och bså vidare, men varför känns det som att alla andra har så himla bra planer? Jag har ogenomförbara planer istället, inte så bra men väldigt lockande. Eller så ska jag inte säga, ingenting är omöjligt det bevisar jag om och om igen, men det är svårt och jag vet inte om jag har tillräcklig motivation för att orka hela vägen. Just nu lever jag så otroligt mycket i nuet, jag planerar dagen som den kommer (om ens det) och bara är, vilket är otroligt härligt. Men ibland smyger sig framtiden på och då vill jag helst bara gräva ner mig.
.
Jag vill helst av allt bara skratta med mina käresta och jobba, för jäklar vad jag älskar mitt jobb. Jag är där även när jag inte ska vara där och det finns ingen plats jag hellre vill vara på (utom stallet). Hemma är inte ens ett alternativ så länge det inte är någon annan där, vilket det aldrig är. Jag skulle (nästan) kunna jobba jämt, för jag aldrig älskat det så mycket som jag gör nu. Och skönt är väl det för det finns så många som hatar att gå till jobbet. Så känner jag aldrig. Förjävla underbart.
.
