Bara så länge det finns stjärnor över oss

Nu vill jag bara iväg! Bort mot nya äventyr och nya vänner och bara var hög på livet.

Jag har insett mer och mer hur mycket jag älskar att jag blir så passionerad. Alltså att jag går in så fruktansvärt för något under korta perioder, jag tycker verkligen om den sidan hos mig själv. Jag tycker om starka känslor, att leva ut varenda liten känsla kroppen så det gör ont.

Som med musik. Jag kan hoppa från artist till artist för att älska och gråta, men vissa har jag alltid kvar att lita mig mot. Som Håkan och Lars Winnerbäck, och nu Bruce. Just nu är jag inne i en Bruce-bubbla och jag älskar det. Jag älskar musiken så fruktansvärt och det för ont i magen för att det är så bra och den ångesten jag känner för att jag inte kommer se honom på länge är som ett stort svart hål i mig. En hemsk känsla som alltid infinner sig efter konserter eller andra "utom-kroppsliga" upplevelser. Men jag skulle aldrig vara utan den känslan för jag vet den glädjen, lyckan, euforin och kärleken jag känner när jag står i en publik på 30 eller 60 tusen och det känns som att det bara är jag där. För mannen uppe på scenen sjunger ju bara till mig.

Jag skulle kunna skriva en bok om min kärlek till musik, om min kärlek till ord, om min kärlek till film. Om min kärlek till andra världar än min egen. Att fly till parallella världar där jag kan fly undan, gömma mig, för en stund. Nu ska jag skuta svamla, för det gör jag. Ni som känner mig vet nog vad jag försöker komma fram till..

Just nu är livet väldigt fint.

Vad vet du om kärleken
Förrän du förgäves hatat den
Och vad vet du om när hjärtat kan bränna
För kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva.

Det är mitt eget fel
Vad som än hände med mitt hjärta
För jag har alltid vetat att du inte skulle stanna

Sprid ut bensinen över solnedgången
Riv ner staden
Häll ut havet ända bort till horisonten
Tysta ner musiken

En av de vackraste texter.

Det är bara att ta sig igenom allt tufft man möter. Ta sig över alla berg, riva alla murar. Allt man tar sig igenom gör en starkare och gör att man kan leva desto mer och starkare än tidigare. Det är något jag verkligen tagit med mig efter de här sista åren som varit fulla med motgångar. Men med motgångar kommer medgångar.

Just det tänker jag bära med mig genom livet för det gör att jag orkar fortsätta. Att jag orkar ta mig igenom skit för jag vet att på andra sidan finns så mycket att leva för. Även när det känns som att jag ska dö av sorg, saknad eller vad som helst så vet jag att jag måste gå igenom det för att kunna leva. Och då känns det okej. Det är okej att vara ledsen. Det är okej för det går över, även när man gått sönder och gråter tills tårarna tar slut så kommer man bli glad igen.

Tack Håkan för att du lärt mig något om livet och med de orden kan jag hela tiden fortsätta.

Imorgon ska jag åka och gosa in mig i din päls och bara vara. Så länge jag kan innan du försvinner.

Min själsfrände. Min prins. Mitt allt. Ingen förstår vad du betyder för mig för det finns ingenstans jag alltid kan vara som vill, förutom hos dig. Vackra du.

Vilket radarpar!

Just i detta nu är livet ganska gött. Just nu är jag bara här och njuter av fina människor och hur lyckligt lottad just jag är. För det är jag verkligen. Har framför allt den här mannen att tacka för så mycket, det går inte ens med ord att förklara hur tacksam jag är.