Bara så länge det finns stjärnor över oss

Jag måste sluta älta allt gammalt, seriöst. Får bara ont i magen, blir ledsen och fylls bara av saknad i hela kroppen. Hemska känslor som jag inte alls vill veta av. Men det kanske blir så när man inte fått något ordentligt avslut, ett closure. Får väl försöka fixa ett sånt, så kanske jag kan släppa allt gammalt som ändå är försent att göra något åt. Suck, det är nu man ska lyssna på Håkan, allt det bästa har inte hänt än.

Vad roligt det är när man kommer hem från en lång resa, känner att man verkligen varit saknad av många människor. Det är en underbar känsla, att känna sig älskad och behövd. Fint, det här med livet är väldigt fint. Dessutom känner jag att jag har vuxit som människa, jag tar mer ansvar och mer plats. Det märks på jobbet när man för en gång skull får uppriktigt beröm av en av cheferna (som egentligen hatar mig) som på riktigt tycker att jag blivit riktigt duktig (när jag inte jobbat på fem månader). Känns så otroligt skönt att känna att man tillför något :D

"How do you pick up the threads of an old life when you you know in your heart, there is no going back?" Jag vet inte riktigt hur jag ska leva här hemma? Vad ska jag göra härnäst? Måste jag ta tag i mitt liv nu? .

Tänkte mest bara meddela att jag aldrig vill åka härifrån och att jag lever mer än vad jag gjort på många år. Jag andas och lever och är ständigt hög på livet. Jag saknar min Bralle och hans mjuka mule, men det här är värt all saknad. Det här är värt allt. Det är värt allt slit, all gråt och alla skitdagar jag någonsin haft. Jag vill inte tänka på hemma för då får jag bara ångest, det är ett helt annat liv där. Här är ett lätt liv, ett liv som jag skulle kunna vänja mig vid ganska snabbt. Jag trivs som fisken i vattnet och känner mig så hemma här. Jag råder alla att göra en sån här resa, fast längre. Om jag kunde skulle jag stanna i alla fall några månader till, men nu måste jag ju hem till min gosmule. Men jag tror att jag kommer åka tillbaka inom en ganska snar framtid, behöver bara jobba ihop lite pengar, sen drar jag igen. Fan att jag ska älska den där hästen så mycket och att jag är så fäst vid allting hemma. jag tar det som det kommer, nu ska jag försöka fortsätta njuta av mitt liv på andra sidan jorden och INTE tänka på Sverige, (wish Me luck..) Good as gold, seeya.

Nu sitter vi på Arlanda och käkar frukost, nervositeten har lagt sig och jag känner mig ganska lugn :) det känns inte sorgligt längre utan mest bara helt fantastiskt! :D jag finns på andra bloggen mest, trisstripp.blogg.se så ses vi när jag kommer hem den 17e maj! SEEYA!!

Seriöst, om 33 timmar och 20 minuter lämnar vi Sverige. Helt sjukt är ett begrepp jag inte kan få nog av och som jag använt flitit de senaste månaderna. Jag kommer sakna alla något fruktansvärt. Men satan vad bra vi kommer ha det :D Fina Bralle var dessutom felfri i 1.20 idag, lycklig tjej med världens bästa häst ♥ Imorgon ska jag ut och rida med honom läänge och gråta. Det är min plan för morgondagen. Plus en miljon andra grejer, som att typ, jag vet inte, packa? Städa? Panta? Handla? Hinna träffa lite folk? Herregud. Sova? Näää..

Idag är en såndär dag när jag känner mig otroligt älskad. Det är en supermegahärlig känsla. Jag lämnar Sverige om en vecka, jag bävar samtidigt som jag längtar förstås. Det ska bli så otroligt jobbigt att lämna allt här hemma, jag är ju en lycklig tjej nu förtiden så det kommer bli mycket tårar. Men herregud vad bra vi kommer ha det!

Det är så mycket som händer nu att inte ens jag hinner med. Vi åker om tio (!) dagar, bort från allt, vilket känns otroligt fantastiskt underbart samtidigt som jag har panik. Jag har precis flyttat med Bralle, vilket är en omställning för oss båda men so far känns det riktigt bra och allt liksom bara löser sig och flyter på. Jag har inte pratat med eller träffat mina älskade vänner på hela veckan eftersom jag jobbat och varit sjuk och sånt. Det känns jättekonstigt för jag brukar träffa dem i alla fall en gång i veckan. Känns tomt och ensamt, snyft. Men då kanske jag uppskattar deras sällskap mer i två månader haha.

Har sovit mig igenom följande program denna afton; Vänner, AFV, Familjer Annorlunda (det gick inte att byta kanal, men duger väl att sova till...), Aktuellt (pappa kom hem och valde kanal, gick absolut bra att sova till!),  någon dålig film och Får vi följa med?. Till sist vaknade jag, kl var 23 och jag kände att det var okej att gå och lägga sig. Jag är sjuk, skyller på det och planerar att sova som en stock. Godnatt.

Att jobba natt med 39 graders feber är inget jag kan rekommendera, eller jobba alls för den delen. Usch vad jag mådde dåligt, hela kroppen bara skrek emot och så vet man att man måste fortsätta. Tre bilar som annars är en baggis blev ett jävla maraton. Trots att jag var nära att både kräkas och svimma flera gånger var jag tvungen att fortsätta, med tårarna rinnandes eftersom jag hade så ont överallt. Åh vad fruktansvört det var. Himla tur att det bara höll i sig 1 dag för idag mår jag väldigt mycket bättre, nu är det mest huvudvärk och det botas ju med ett par alvedon :D Nu ska jag försöka ta tag i packning eftersom att jag och Bralle flyttar imorn.

Hjälp, jag insåg precis att jag har fem lediga dagar innan vi åker. Det börjar bli väldigt påtagligt att vi faktiskt SKA åka snart. Och det är med skräckblandad förtjusning. Stress, glädje och massa andra känslor bara rusar omkring i mig, börjar sova lite halvtasktigt bland annat. Tre veckor innan liksom, lyckat. AAAAAHHHHH!!!!!!!!

Nu sitter jag här igen på jobbet och vill göra allt möjligt annat utom att just, jobba. Därför tänkte jag skriva lite om en sak jag tänkt skriva om i flera dagar, men inte haft tid eller inspiration att göra det. Det här har ju blivit lite utav en hästblogg nu och det kan inte hjälpas eftersom det tar upp, typ, hela min tankeverksamhet. Igår när jag satt och red och Bralle var så fin som bara han kan vara, så kom jag att tänka på hur fantastsikt hela grejen är. Det är någonting som bara hästmänniskor kan förstå, jag ska försöka förklara, men det ger det ändå inte rättvisa.

.

Det där med alla hjärtans dag hade jag tänkt att bojkotta, i och med avsaknaden av pojkvän eller andra alternativ. Men sen kände jag bara att "vad tusan, jag har en hel hög med underbara valentines!!" Jag har absolut ingenting att vara ledsen över. Jag tänker istället vara tacksam över alla fantastiska människor i mitt liv, spridda över världen för tillfället och ute på andra äventyr. Ingen är här med mig, men vad gör det när jag vet att jag älskar dem och de älskar mig? :) Blir bara full med värme och kärlek när jag inser hur lyckligt lottad jag är. Vissa har en, kanske två nära vänner, men jag har många som jag släppt inpå livet och det är jag väldigt glad över. Fick precis ett otroligt sött sms av bästis och då blev jag alldeles varm, överallt!

Första natten av fem den här veckan. Inklusive tävling, träning, och mysmys med Visan! NU KÖR VI! (shit vilken inspirerande inlägg.) SEX VECKOR KVAR INNAN VI DRAR. JAAAHHHOOOO!!!

Du var min första kärlek och ikväll kom jag att tänka på dig, idag, för fyra år sedan ringde Charlottas pappa och sa att de ville köpa dig. Den stunden kommer jag aldrig glömma. Till och med minnena av dig håller på att blekna, men den studen kommer jag aldrig glömma. Jag kommer aldrig glömma hur mycket jag grät, hur jag stod på Ekilla, precis på väg därifrån när mamma ringde och berättade. Hela världen bara rasade, hur skulle jag nu kunna leva? Hur skulle jag kunna leva utan min bästa vän? De nästa dagarna är mest ett blurr, jag minns veterinärbesiktningen och så. Och jag minns när jag sa hejdå i transporten. Jag minns när jag gick till stallet den morgonen och satt på din rygg medans du åt morgonhö och hur Lottan och hennes lillasyster kom in i stallet och jag bara insåg att det var slut. Jag gråter än idag, jag gråter nu när jag skriver det. Jag tänker inte ofta på dig, men ibland krossar du mina tankar och då är det fint att minnas. Samtidigt som det gör ont så är det fint. Minnena bleknar men jag kommer alltid ha känslorna kvar, känslan av dig kommer finnas kvar även om alla spår efter dig är borta...