Bara så länge det finns stjärnor över oss

Ja, det här har varit en såndär dag man helst vill glömma, bara packa ihop och gömma längst bak i huvudet och aldrig ta fram igen. Tyvärr är det ofta de dåliga dagarna jag kommer ihåg. Idag bröt jag ihop, allt blev bara fgör mycket. När Ebba rabblade upp två nya grejer att göra som jag inte hade den blekaste aning om att jag skulle göra så fick jag liite panik, men sen fick hon mig glad igen. Sen fick jag för mig att jag skulle blogga, dålig idé Malin! Skrev ner lite känslor och sen bröt jag bara ihop, därför blev det förra inlägget en aning luddigt...

Pulsen ökade, jag började ta djupare andetag och jag kände den där klumpen i halsen, alla tecken på att snart skulle det komma en syndaflod. Och de gjorde det. Gud vad jag grät, har inte gråtit så mycket på en hel vecka och det var underbart skönt att få ut det. Att det dessutom vara på helt plats gjorde ju inte saken sämre, för var kan det vara bättre än att gråta på den plats där de människor som betyder mest finns? Tack för att ni tröstade mig och fick mig på hyfsat bra humör innan vi skjildes åt idag, tack för att ni finns mina bästa <3

Nu sitter jag med en stor kopp te i handen, en hög med plugg (som inte känns lika hopplöst längre), trötta ben och armar efter en hård träning och är ändå på ganska bra humör, men tack gode gud att den här hemska dagen tog slut.