21 dagar
Hjälp, jag insåg precis att jag har fem lediga dagar innan vi åker. Det börjar bli väldigt påtagligt att vi faktiskt SKA åka snart. Och det är med skräckblandad förtjusning. Stress, glädje och massa andra känslor bara rusar omkring i mig, börjar sova lite halvtasktigt bland annat. Tre veckor innan liksom, lyckat. AAAAAHHHHH!!!!!!!!
Stolthet
Nu sitter jag här igen på jobbet och vill göra allt möjligt annat utom att just, jobba. Därför tänkte jag skriva lite om en sak jag tänkt skriva om i flera dagar, men inte haft tid eller inspiration att göra det. Det här har ju blivit lite utav en hästblogg nu och det kan inte hjälpas eftersom det tar upp, typ, hela min tankeverksamhet. Igår när jag satt och red och Bralle var så fin som bara han kan vara, så kom jag att tänka på hur fantastsikt hela grejen är. Det är någonting som bara hästmänniskor kan förstå, jag ska försöka förklara, men det ger det ändå inte rättvisa.
.
En sport är alltid en sport, det utlöser endorfiner, det är härligt, roligt osv, osv... Men ridning är så mycket mer än en sport, det är en livsstil, helt klart. Allan är ju min bebis, det är helt och hållet mitt ansvar att han mår bra och att han sköts på rätt sätt, vilket kräver kunskap, tålamod och tid. Han ska tränas på rätt sätt för att långsiktigt kunna hålla, utan skador. Han ska kunna hoppa högt, springa fort, orka mycket. Som ni förstår så krävs det otroligt mycket av mig för att allt det här ska fungera..
.
Nu kommer jag till det riktigt häftiga. För första gången i mitt liv, känner jag att jag är riktigt bra på någonting. Jag känner att jag klarar av allt jag tar för mig och jag får beröm från olika håll och människor jag träffar säger att vi är så fina ihop, jag och Bralle. Det finns få saker som värmer så mycket som det. Vem som än säger det. Många som följt oss under åren säger att jag gjort ett fantastiskt jobb med honom och vi får alltid beröm av Fredrik som tycker han är så fin och att vi är så duktiga. Då blir jag så stolt så jag nästan spricker. Det är ju faktiskt jag som har gjort oss till vad vi är idag, självklart med lite hjälp. Men det är jag som slitit dag ut och dag in, i regn och rusk, stress och mörker. Vi har tagit oss igenom allt och lite till. Jag har lagt ner min själ och hjärta i det här och det har gett resultat, det får mig att fortsätta kämpa. Jag kommer inte ge upp förän jag nått mitt mål och jag är på god väg redan där.
.
Att känna att en 600 kg tung häst litar på en fullkomligt, följer mig vart jag går och lyder min minsta vink, det är så fantastiskt så det inte går att beskriva. Vi har vunnit varandras tillit och ett starkt band finns mellan oss idag, det tog två år att att bygga upp men nu är det starkare än någonsin. En fantastisk känsla som gör att all min kärlek riktas till honom. Han är värt allt. När jag är hos min älskade häst spelar ingenting någon roll, det räcker med att borra in ansiktet i hans päls så försvinner alla problem.
.
Mitt lyckopiller
Jag har varit millimeter från förfall, det var du som fick min fallskärm att vecklas ut. Gång på gång.
Det går inte med ord att beskriva hur lycklig du gör mig varje dag. Så fort jag får andas in din lukt försvinner alla problem. Så fort jag pussa din mjuka mule spelar ingenting någon roll.
.Det går inte med ord att beskriva hur lycklig du gör mig varje dag. Så fort jag får andas in din lukt försvinner alla problem. Så fort jag pussa din mjuka mule spelar ingenting någon roll.
Puss, bara PUSS
Det där med alla hjärtans dag hade jag tänkt att bojkotta, i och med avsaknaden av pojkvän eller andra alternativ. Men sen kände jag bara att "vad tusan, jag har en hel hög med underbara valentines!!" Jag har absolut ingenting att vara ledsen över. Jag tänker istället vara tacksam över alla fantastiska människor i mitt liv, spridda över världen för tillfället och ute på andra äventyr. Ingen är här med mig, men vad gör det när jag vet att jag älskar dem och de älskar mig? :) Blir bara full med värme och kärlek när jag inser hur lyckligt lottad jag är. Vissa har en, kanske två nära vänner, men jag har många som jag släppt inpå livet och det är jag väldigt glad över. Fick precis ett otroligt sött sms av bästis och då blev jag alldeles varm, överallt!
.
Så, TACK och PUSS på alla underbara människor som ständigt förgyller min tillvaro. Slänger in en bild på Bralle, för han är en stor del av mitt välmående ♥ Han får bli min valentine idag, jag kanske till och med ska bjussa på godishjärtan. Om han är intresserad..?
.
Kneg, sen deg
Första natten av fem den här veckan. Inklusive tävling, träning, och mysmys med Visan! NU KÖR VI! (shit vilken inspirerande inlägg.) SEX VECKOR KVAR INNAN VI DRAR. JAAAHHHOOOO!!!
.
Skruttponnyn
Du var min första kärlek och ikväll kom jag att tänka på dig, idag, för fyra år sedan ringde Charlottas pappa och sa att de ville köpa dig. Den stunden kommer jag aldrig glömma. Till och med minnena av dig håller på att blekna, men den studen kommer jag aldrig glömma. Jag kommer aldrig glömma hur mycket jag grät, hur jag stod på Ekilla, precis på väg därifrån när mamma ringde och berättade. Hela världen bara rasade, hur skulle jag nu kunna leva? Hur skulle jag kunna leva utan min bästa vän? De nästa dagarna är mest ett blurr, jag minns veterinärbesiktningen och så. Och jag minns när jag sa hejdå i transporten. Jag minns när jag gick till stallet den morgonen och satt på din rygg medans du åt morgonhö och hur Lottan och hennes lillasyster kom in i stallet och jag bara insåg att det var slut. Jag gråter än idag, jag gråter nu när jag skriver det. Jag tänker inte ofta på dig, men ibland krossar du mina tankar och då är det fint att minnas. Samtidigt som det gör ont så är det fint. Minnena bleknar men jag kommer alltid ha känslorna kvar, känslan av dig kommer finnas kvar även om alla spår efter dig är borta...
.
Jag saknar dig bara. Jag undrar var du är någonstans nu och jag skulle så gärna vilja träffa dig. Det skulle vara så roligt, efter alla dessa år. Min skruttponny, min vita sagoponny som blev verklighet. Du var min dröm som slog in ♥
.
Den första bild som finns på oss, Malin 11 år, Sterling 9, 2003. Kärlek!
