Bara så länge det finns stjärnor över oss

Du var min första kärlek och ikväll kom jag att tänka på dig, idag, för fyra år sedan ringde Charlottas pappa och sa att de ville köpa dig. Den stunden kommer jag aldrig glömma. Till och med minnena av dig håller på att blekna, men den studen kommer jag aldrig glömma. Jag kommer aldrig glömma hur mycket jag grät, hur jag stod på Ekilla, precis på väg därifrån när mamma ringde och berättade. Hela världen bara rasade, hur skulle jag nu kunna leva? Hur skulle jag kunna leva utan min bästa vän? De nästa dagarna är mest ett blurr, jag minns veterinärbesiktningen och så. Och jag minns när jag sa hejdå i transporten. Jag minns när jag gick till stallet den morgonen och satt på din rygg medans du åt morgonhö och hur Lottan och hennes lillasyster kom in i stallet och jag bara insåg att det var slut. Jag gråter än idag, jag gråter nu när jag skriver det. Jag tänker inte ofta på dig, men ibland krossar du mina tankar och då är det fint att minnas. Samtidigt som det gör ont så är det fint. Minnena bleknar men jag kommer alltid ha känslorna kvar, känslan av dig kommer finnas kvar även om alla spår efter dig är borta...