Bara så länge det finns stjärnor över oss

Jag är så glad att jag har my man, utan honom skulle jag gå under alldeles säkert. Utan mina stunder i stallet skulle tårarna ständigt rinna. Mina ridturer är underbara, endast under dem kan jag stressa av, det går inte att stressa, det tar den tid det tar, inget att göra år. Skönt. Idag när jag red från ridhuset, i tre minus och snö som piskade mig i ansiktet, så slappnade jag av. Jag släppte stigbyglarna och tyglarna, bara satt i sadeln, blundande och vände ansiktet mot vinden. Jag tappade känseln i ansiktet, händerna, tårna. Utan att veta varför började tårarna rinna åter igen och Fix You gick på repeat, jag kände hur skönt det var när kroppen domnade bort. Utan att veta varför hulkade jag okontrollerat hela vägen hem.

Att sen få krama en varm häst men mjuk och len päls är det finaste som finns. Han finns alltid där, han skiter i om jag är sur, ledsen eller glad, på något mystiskt vis får han mig att må bra. Utan honom vet jag inte vad jag skulle göra, älskade pålle. ♥