Bara så länge det finns stjärnor över oss

Jag sitter här och feber-skakar av sköld. Men när jag ser det här blir jag varm, alldeles varm. Där, på högerkanten stod vi. Mitt under konfettikanonen, fick i oss röken så vi inte kunde andas. Men just då spelade det ingen roll. Ingenting spelade någon roll och jag kunde inte förstå hur det någonsin kunnat gör det. Det enda jag kände då var mitt härtas trummande slag och Annas hand runt min och bara en sjukt massa glädje. Jag skulle göra vad som helst för att få vara där just nu, bara för en sekund. Det enda jag behöver göra att låta ögonlocken sjunka ned.