Bara så länge det finns stjärnor över oss

Avslutning igår, mysigt och stämningsfullt. Men en sak saknar jag. Den där riktiga, mysiga och förväntansfulla julkänslan har ännu inte kommit. Det är tråkigt för den tittar upp någon gång ibland för att lika snabbt försvinna. Kan kanske bero på att jag har så mycket att göra som jag inte har någon lust med. När det blir ett "tvång" är det inte lika roligt längre. Det är självklart inget tvång, men om inte jag gör det så blir det inte av och jag vill att det ska bli av. Jag vill att mina syskon ska vara här och skratta och prata. Jag vill att det ska vara full fart och jag vill lyssna på mammas svordomar när inget går som hon vill. Men inget av det finns, det är alldeles tyst och jag är ensam. Och det enda som märks är tårar som vill komma ut och jag vet inte varför. Kanske saknad av min barndoms jular?