T a c k

Allt är din förstjänst, jag har dig att tacka för så fruktansvärt mycket. Vad skulle jag varit utan dig liksom? Jag kom till dig som en trettonårig liten brat som trodde hon visste allt bättre än alla andra. Du sa åt mig på en gång vad som skulle göras och jag gillade dig inte alls från början, antagligen för att du var så rättfram och sa vad du tyckte. Det gick tre år och jag hade gått från att inte komma över hinder som var 50 cm höga till att flyga över hinder som var 1.35, utan problem. På mitt vita spöke som du kallade honom.
Nästa häst gick från att vara oridbar till att flyga över 1.20 och häst nummer tre kunde inte ens hoppa! Han var dressyrhäst och skulle skickas tillbaka. Sen hoppade jag upp, han kunde visst hoppa. Några månader senare stod han hemma i stallet. Vi gick från 90-1.20 och är nu klara att starta 1.30 till sena hösten.
Ni hör ju själva? Fredrik står bakom mig och puttar mig hela tiden längre och längre, han utvecklar oss så galet mycket att jag inte kan tro det själv. Det har varit blod, svett och tårar (i massor) på vägen, men jag tänker fasiken inte ge upp! Jag vet att han alltid finns där och stöttar och jag vet att han bryr sig om mig väldigt mycket. En fantastisk människa som hjälpt mig genom många kriser. Tack kan jag säga, men det räcker inte.
Se själva:

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0