Bara så länge det finns stjärnor över oss

Jag tror aldrig jag kommer landa. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att acceptera min vardag. Jag älskar den, men väntar hela tiden på något mer. Något större, något som händer sällan. Det är månader av mörker framför mig nu, (vinter alltså) fast det är ändå underbart. Oj vad jag mår konstigt bra. Ska det vara såhär? Jag är ständigt hög och har fruktansvärda humörsväningar. Och jag är definivt inte gjord för att sova...