Bara så länge det finns stjärnor över oss

Jag är så tom, helt tom. Jag vet inte vad jag ska göra, har inte haft ett leende på läpparna sen studentnatten. Jag har fortfarande inte förstått vad som hänt eller vad som händer och jag saknar. Samtidigt som jag är fantastiskt glad så saknar jag, redan. Det har gått en dag och redan vill jag tillbaka. Det släpper säkert någon gång, men nu är det faktiskt slut på alla fikastunder i matsalen. Slut på att komma dit först av alla, läsa tidningen och ta en enorm kopp te eller kaffe tillsammans med Visan och Mirjam. Slut på Monty Python, slut på galna lektioner med Andreas, slut med gitarrspelande från Richard och borta med Lenas fina leende. Slut på Pelles inspirerande lektioner och hans fina ögon. Nä, jag tar nog ett fjärde år ändå, men ändå kommer det aldrig bli detsamma. Precis som Andreas sa, det har varit tre speciella och fina år, men det kommer nog aldrig bli detsamma...