Håkan är jättesaknad.
Jag börjar få lite smått panik över vad tusan jag ska göra med mitt liv. Jag vet att jag inte borde känna så och att jag fortfarande är ung och bså vidare, men varför känns det som att alla andra har så himla bra planer? Jag har ogenomförbara planer istället, inte så bra men väldigt lockande. Eller så ska jag inte säga, ingenting är omöjligt det bevisar jag om och om igen, men det är svårt och jag vet inte om jag har tillräcklig motivation för att orka hela vägen. Just nu lever jag så otroligt mycket i nuet, jag planerar dagen som den kommer (om ens det) och bara är, vilket är otroligt härligt. Men ibland smyger sig framtiden på och då vill jag helst bara gräva ner mig.
.
Jag vill helst av allt bara skratta med mina käresta och jobba, för jäklar vad jag älskar mitt jobb. Jag är där även när jag inte ska vara där och det finns ingen plats jag hellre vill vara på (utom stallet). Hemma är inte ens ett alternativ så länge det inte är någon annan där, vilket det aldrig är. Jag skulle (nästan) kunna jobba jämt, för jag aldrig älskat det så mycket som jag gör nu. Och skönt är väl det för det finns så många som hatar att gå till jobbet. Så känner jag aldrig. Förjävla underbart.
.
