Bara så länge det finns stjärnor över oss

Det där med att jobba när jag är på jobbet är ju inte riktigt min grej så jag skriver lite istället :) Nej, men jah ligger då sex bilar före min kollega så jag känner att jag kan chilla lite medans jag käkar min skinkmacka och risifrutti!
.
Hur som så var jag in och tittade lite på min gamla högstadieskola idag, träffade en lärare som jag har bra kontakt med fortfarande så han visade mig runt och så. Det såg så galet annorlunda ut, var inne i mitt gamla klassrum där vi hade alla klassamligar o så och det såg nästan likadant ut. Kändes väldigt märkligt att vara där, jag har förändrats och blivit en helt annan människa än vad jag var för fyra år sedan. Men ändå var det som att jag blev samma lilla blyga tjej när jag klev genom dörrarna. Vissa saker förändras liksom inte. Som den där dagen vi slutade nian, hela min värld rasade. Jag var 16, naiv och rädd. Jag grät och grät och trodde jag aldrig skulle överleva utanför de där trygga väggarna. Och min högstadietid som ändå var den värsta i mitt liv, så konstigt hur man kan känna. Jag kände å andra sidan likadant för några måander sen när vi skulle ta studenten, men det var lite mer realistiskt för där hade jag the time of my life.
.
Så mycket minnen som kom tillbaka, hur man mådde, vad man gjorde och all press utifrån på hur man skulle se ut och vara. Inte konstigt att man mådde dåligt och inte visste varken ut eller in. Oj vad jag känner att jag måste prata med någon, bara få ut allting. Och gå bort alla tankar.