Vi ses i Nangijala

Det här kan tänkas vara ett väldigt konstigt inlägg, men jag var nyss ute och gick och lyssnade på "Into the west" med Annie Lennox. En låt som ett tydligt tema, döden. När jag lyssnar på den har jag svårt att hålla tårarna tillbaka, utan att jag egentligen förlorat någon närstående till döden. Men hur som helst så får det mig att tänka på döden och vad som händer. De som känner mig väl vet att jag inte står ut med att tro att allt bara blir svart, det är bara för hemskt. 
 
I "Into the west" beskrivs det som i Sagan om Ringen. Som en silverridå som dras ner "...and than you see it. White shores, and beyond.. a far green country under a swift sunrise." en väldigt vacker beskrivning som jag väljer att använda för att jag tycker det beskriver så himla bra hur jag tror att det blir när jag dör. Ett vackert landskap, berg, sjöar, ängar och stränder. När jag kommer dit möts jag av alla som redan lämnat livet. Där kan man leva som man vill. Ett Nagijala som man själv vill ha det. En sån fin tanke får inte döden att verka lika skrämmande.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0