Kärlek, lycka och eufori
Jag har insett mer och mer hur mycket jag älskar att jag blir så passionerad. Alltså att jag går in så fruktansvärt för något under korta perioder, jag tycker verkligen om den sidan hos mig själv. Jag tycker om starka känslor, att leva ut varenda liten känsla kroppen så det gör ont.
Som med musik. Jag kan hoppa från artist till artist för att älska och gråta, men vissa har jag alltid kvar att lita mig mot. Som Håkan och Lars Winnerbäck, och nu Bruce. Just nu är jag inne i en Bruce-bubbla och jag älskar det. Jag älskar musiken så fruktansvärt och det för ont i magen för att det är så bra och den ångesten jag känner för att jag inte kommer se honom på länge är som ett stort svart hål i mig. En hemsk känsla som alltid infinner sig efter konserter eller andra "utom-kroppsliga" upplevelser. Men jag skulle aldrig vara utan den känslan för jag vet den glädjen, lyckan, euforin och kärleken jag känner när jag står i en publik på 30 eller 60 tusen och det känns som att det bara är jag där. För mannen uppe på scenen sjunger ju bara till mig.
Jag skulle kunna skriva en bok om min kärlek till musik, om min kärlek till ord, om min kärlek till film. Om min kärlek till andra världar än min egen. Att fly till parallella världar där jag kan fly undan, gömma mig, för en stund. Nu ska jag skuta svamla, för det gör jag. Ni som känner mig vet nog vad jag försöker komma fram till..
